I hurt too.

Mina känslor?
Vem bryr sig om mina känslor?
Jag ska alltid behöva tänka på andra, vad andra känner, hur de mår.
Men när det kommer till mig.. Då är det total tystnad.

Men lilla Linda, som mått dåligt i flera år, henne bryr vi oss inte om.
Linda som vart våldtagen för 6 år sedan, hon måste ha glömt bort det. Ärren måste ha bleknat och sorgen över den oskulden som togs med våld måste vara borta.

Just i den här sekunden finner jag inte lycka i någonting alls. Jag skulle kunna lägga mig ner pladask på backen och avlida. Min själ är så ärrig, sårig och varig att det svider i hela kroppen.

Jag blir nog såhär känslig för att jag är sjuk, men samtidigt.
Ska jag bara få känna såhär ibland?

Min historia är simpel.
Jag vart våldtagen, mobbad och utfryst i skolan, sparkad och slagen, glåporden haglade över mig, jag tog alldeles för många sobril för att ens kunna sova, jag åt ingenting på flera månader, jag duschade inte med flera veckors mellanrum, jag fick inte prata med någon.

Läkaren som undersökte mig efter våldtäkten var en man, som hette samma sak som han som våldtog mig.
Traumat vart större.

De minsta jag vägde en period var 38kg.

Det är simpelt för de flesta, jag borde ha kommit över det.
Det borde inte ens få finnas i mitt minne.
Det borde ha bleknat bort för längesen.

Men vet ni?
Det gör inte de. Det kommer aldrig att göra det.

Över och ut.