I hurt too.

Mina känslor?
Vem bryr sig om mina känslor?
Jag ska alltid behöva tänka på andra, vad andra känner, hur de mår.
Men när det kommer till mig.. Då är det total tystnad.

Men lilla Linda, som mått dåligt i flera år, henne bryr vi oss inte om.
Linda som vart våldtagen för 6 år sedan, hon måste ha glömt bort det. Ärren måste ha bleknat och sorgen över den oskulden som togs med våld måste vara borta.

Just i den här sekunden finner jag inte lycka i någonting alls. Jag skulle kunna lägga mig ner pladask på backen och avlida. Min själ är så ärrig, sårig och varig att det svider i hela kroppen.

Jag blir nog såhär känslig för att jag är sjuk, men samtidigt.
Ska jag bara få känna såhär ibland?

Min historia är simpel.
Jag vart våldtagen, mobbad och utfryst i skolan, sparkad och slagen, glåporden haglade över mig, jag tog alldeles för många sobril för att ens kunna sova, jag åt ingenting på flera månader, jag duschade inte med flera veckors mellanrum, jag fick inte prata med någon.

Läkaren som undersökte mig efter våldtäkten var en man, som hette samma sak som han som våldtog mig.
Traumat vart större.

De minsta jag vägde en period var 38kg.

Det är simpelt för de flesta, jag borde ha kommit över det.
Det borde inte ens få finnas i mitt minne.
Det borde ha bleknat bort för längesen.

Men vet ni?
Det gör inte de. Det kommer aldrig att göra det.

Över och ut.

May gods love be with you

Nu sitter jag hemma hos mamma.
Fattar ingenting. Men det är väl det som är meningen?

Kan man bli sjuk av saknad? Jag tror det.
Varje gång jag och min man är ifrån varandra så får jag feber och skakar.

Jag måste lära mig och bli självständig.
Det är något stort fel på mig.

Jaja, nu ska jag möta upp min soulmate och umgås lite.

Vad ska man göra?

Ibland vet jag varken ut eller in.
Min hjärna spelar mig ett spratt hela tiden. Samma visa varje gång.

Jag förstår inte varför jag har så otroligt svårt att lita på människor.
Min sköld åker fram hela tiden och försöker stänga ute alla som kommer mig nära.
Ni förstår inte hur jobbigt det är, att stöta bort människor hela tiden.

Imorgon, eller ja. Idag, åker min man till Tallinn med jobbet.
Bara där sätter jag upp skölden, han får jättegärna åka för mig. Jag VILL att han åker.
Men oron, tankarna och hjärtat som sitter i halsgropen.

Tänk om..

Kommer mitt liv alltid att vara såhär? Tänk om?

En människa, som tog det absolut dyrbaraste ifrån mig, med våld.
Har sabbat mitt liv.
Gjort så att jag aldrig litar på någon fullt ut.

Jag hatar den människan. Jag önskar att han kunde försvinna, jag önskar att det fanns något botemedel för att få bort allt det onda, börja om på nytt, slippa känna alla känslor som jag gör varje dag.

Jag vill INTE vara misstänksam när jag sätter foten utanför dörren.
Jag vill INTE vara misstänksam när min man är på krogen.
Jag vill INTE tro att jag är förföljd dygnet runt.
Jag vill INTE INTE INTE INTE INTE INTE INTE INTE INTE INTE INTE!!!!!!!!!!!!!!!

VARFÖR var han tvungen att ta min oskuld med våld? Var det roligt? Var det roligt att se mig ligga där och gråta, säga nej, och försöka ta mig loss ur greppet? Allt handlade om makt.

Han hade dödat mig om jag hade skrikit.
Jag höll käften som han sa.

Jag höll käften för min mamma, jag höll tamejfan käften för alla.

Tillslut orkade jag inte längre, min dödslängtan var för stor, längtan att bara få somna in och slippa all smärta var faktiskt alldeles för stor.

Idag mår jag inte bra. Jag skulle aldrig ha följt med upp i skogen.
Jag skulle ha stannat hemma i värmen, istället för att ha slutat kvällen, naken och blödande i en skog.

Nu ska jag sova.
Sova bort all jävla smärta.