Nu kan det blåsa vart det vill, för nu är tillbaks på noll.

När man gråtit alla tårar som finns i hela världen under 3 dygn.
Då känns det att the botten is nådd.

Det är inte slut, det kommer inte ta slut.
Vi behöver det här dygnet för att ta reda på vad vi ska göra.
Men varför gör det så ont då?

Första natten på nästan ett år som vi ska spendera utan varandra.
Kommer saknar dig som en jävla jude.

Du är mitt liv.

Nicest thing

Jag önskar att jag var speciell.
Speciell för dig.

Det känns som att jag är tillbaka på ruta ett igen, där jag var för 2 år sedan.
Lögner, svek och tårar.
Jag är snart 20år.
När ska jag lära mig, att den enda du kan lita på är dig själv?

http://open.spotify.com/track/4QgxfacsvZ7ImEXa7yDr1h

Vid det här laget borde jag vara stålkvinnan.
Jag har upplevt svek x1000.
Och nu känns det som att det är samma sak, all over again.

"Jag grät och vi kysstes
fast jag borde ha bett dig att gå
och jag ska aldrig mer säga sanningen
till nån som saknar förmåga att förstå"

Den där känslan.

Den där känslan av att känna sig helt misslyckad, att det inte finns någon sämre människa på jorden.
Den där känslan av att allting man gör blir fel.
Den där känslan, att det inte finns någon på den här jorden som älskar en.

Det gör för ont.

Hur länge ska jag orka stå ut med det?
Misslyckade Linda.
Linda som gör allting fel.
Linda som inte kan göra någonting rätt överhuvudtaget.

Det är så det ser ut.
Och kommer förmodligen alltid o göra.

Nu är det 2 år sedan jag skrev i den här bloggen.
Min ventilationsblogg. Där jag kan skriva vad jag vill, när jag vill.

Jag kryper in i ett skal när jag mår som sämst.
Då vill jag bara skriva i den här bloggen. Men med tanke på att jag inte längre är anonym, så finns det ingen chans att jag kan ventilera mina innersta tankar. Och jag AVSKYR det.

Hur vet man att man mår bra?
I have no fucking idea.

Jag har inte mått bra sen jag var 12 år. Och det är snart 8 år sedan.
Från att jag var 12 år, har jag flera självmordsförsök på nacken, jag har blivit våldtagen, jag har blivit mobbad, jag har gått igenom en 3 veckors lång rättegång, jag har fått tagit emot hot ifrån våldtäksmannens familj och vänner, jag har haft släkt som har svikit mig när jag har behövt de som mest.

Nu har jag min man, som jag varit tillsammans med i 1½ år. Jag älskar honom. Han är min värld. Tack för att du finns.

Mitt liv är i dagsläget helt ok. Det var såhär jag ville ha det från första början. Lugnt, stillsamt och tryggt.
Men med tanke på allting som har hänt, så kan jag inte slappna av. Jag höjer garden direkt när någonting inte passar mig.

Är det självförsvar?
Att jag aldrig någonsin igen tänker låta mig bli så nedvärderad och sårad?

Det går så långt att jag får separationsångest när min man åker till jobbet.
När någon verkligen älskar mig och visar hur mycket jag betyder, då förstör jag allt.
Jag förstör allting hela tiden.

Varför gör jag så mot mig själv? Det finns ingen logisk förklaring till det.

Jag släpper inte in människor på livet, det är jag för feg för.
Min man är den enda som fått komma mig inpå livet fullt ut.
Och när han väl gör det, då stryper jag honom med min kärlek.
Han blir kvävd, känner sig instängd och vill bara vara fri.

Det är nog sant, att man ska aldrig hålla en fågel för hårt, för då kvävs den.
Man ska heller aldrig släppa taget, för då flyger fågeln iväg.

Men släpper jag lite, då känner jag att jag har förlorat kontrollen över situationen, då viker jag mig.
Men kärlek är INGEN lek. Det är inte ett spel som man spelar med någon. Det är på fullaste allvar.

När ska jag lära mig? Jag är 20 år.

Sanningen är nog att jag kommer förstöra det här.


Välkommen till mitt liv.
Jag är lika fuck´d up som vanligt.