Charader

Kom igen, ska vi spela charader?

Vem kan fejka lyckan bäst, du eller jag?

Jag och min man har gått isär.
Flyttat isär.

Bor inte längre ihop.

Smakar försiktigt på orden, nej det låter inte bra, det låter inte rättvist.

Jag trodde att det bara var en liten svacka.

Men det här är verkligheten, den otroligt jobbiga verkligheten.

Det känns som det var igår du sa de orden till mig.

Jag skojade med dig och sa "Det verkar ju som att du har tappat känslorna för mig, haha".

Blicken jag fick av dig sa mer än tusen ord. Den blicken glömmer jag aldrig.

Tårarna som rann, luften som inte längre gick att andas, orden som inte kom fram.

Va? Hände det här alldeles nyss? NEJ, det är en dröm. En jävla mardröm.

Helvete

Allt jag gör blir fel i dina ögon.

Hur tror du att jag ska orka med allting, om du är så elak mot mig?

I hurt too.

Mina känslor?
Vem bryr sig om mina känslor?
Jag ska alltid behöva tänka på andra, vad andra känner, hur de mår.
Men när det kommer till mig.. Då är det total tystnad.

Men lilla Linda, som mått dåligt i flera år, henne bryr vi oss inte om.
Linda som vart våldtagen för 6 år sedan, hon måste ha glömt bort det. Ärren måste ha bleknat och sorgen över den oskulden som togs med våld måste vara borta.

Just i den här sekunden finner jag inte lycka i någonting alls. Jag skulle kunna lägga mig ner pladask på backen och avlida. Min själ är så ärrig, sårig och varig att det svider i hela kroppen.

Jag blir nog såhär känslig för att jag är sjuk, men samtidigt.
Ska jag bara få känna såhär ibland?

Min historia är simpel.
Jag vart våldtagen, mobbad och utfryst i skolan, sparkad och slagen, glåporden haglade över mig, jag tog alldeles för många sobril för att ens kunna sova, jag åt ingenting på flera månader, jag duschade inte med flera veckors mellanrum, jag fick inte prata med någon.

Läkaren som undersökte mig efter våldtäkten var en man, som hette samma sak som han som våldtog mig.
Traumat vart större.

De minsta jag vägde en period var 38kg.

Det är simpelt för de flesta, jag borde ha kommit över det.
Det borde inte ens få finnas i mitt minne.
Det borde ha bleknat bort för längesen.

Men vet ni?
Det gör inte de. Det kommer aldrig att göra det.

Över och ut.

May gods love be with you

Nu sitter jag hemma hos mamma.
Fattar ingenting. Men det är väl det som är meningen?

Kan man bli sjuk av saknad? Jag tror det.
Varje gång jag och min man är ifrån varandra så får jag feber och skakar.

Jag måste lära mig och bli självständig.
Det är något stort fel på mig.

Jaja, nu ska jag möta upp min soulmate och umgås lite.

Vad ska man göra?

Ibland vet jag varken ut eller in.
Min hjärna spelar mig ett spratt hela tiden. Samma visa varje gång.

Jag förstår inte varför jag har så otroligt svårt att lita på människor.
Min sköld åker fram hela tiden och försöker stänga ute alla som kommer mig nära.
Ni förstår inte hur jobbigt det är, att stöta bort människor hela tiden.

Imorgon, eller ja. Idag, åker min man till Tallinn med jobbet.
Bara där sätter jag upp skölden, han får jättegärna åka för mig. Jag VILL att han åker.
Men oron, tankarna och hjärtat som sitter i halsgropen.

Tänk om..

Kommer mitt liv alltid att vara såhär? Tänk om?

En människa, som tog det absolut dyrbaraste ifrån mig, med våld.
Har sabbat mitt liv.
Gjort så att jag aldrig litar på någon fullt ut.

Jag hatar den människan. Jag önskar att han kunde försvinna, jag önskar att det fanns något botemedel för att få bort allt det onda, börja om på nytt, slippa känna alla känslor som jag gör varje dag.

Jag vill INTE vara misstänksam när jag sätter foten utanför dörren.
Jag vill INTE vara misstänksam när min man är på krogen.
Jag vill INTE tro att jag är förföljd dygnet runt.
Jag vill INTE INTE INTE INTE INTE INTE INTE INTE INTE INTE INTE!!!!!!!!!!!!!!!

VARFÖR var han tvungen att ta min oskuld med våld? Var det roligt? Var det roligt att se mig ligga där och gråta, säga nej, och försöka ta mig loss ur greppet? Allt handlade om makt.

Han hade dödat mig om jag hade skrikit.
Jag höll käften som han sa.

Jag höll käften för min mamma, jag höll tamejfan käften för alla.

Tillslut orkade jag inte längre, min dödslängtan var för stor, längtan att bara få somna in och slippa all smärta var faktiskt alldeles för stor.

Idag mår jag inte bra. Jag skulle aldrig ha följt med upp i skogen.
Jag skulle ha stannat hemma i värmen, istället för att ha slutat kvällen, naken och blödande i en skog.

Nu ska jag sova.
Sova bort all jävla smärta.

Nu kan det blåsa vart det vill, för nu är tillbaks på noll.

När man gråtit alla tårar som finns i hela världen under 3 dygn.
Då känns det att the botten is nådd.

Det är inte slut, det kommer inte ta slut.
Vi behöver det här dygnet för att ta reda på vad vi ska göra.
Men varför gör det så ont då?

Första natten på nästan ett år som vi ska spendera utan varandra.
Kommer saknar dig som en jävla jude.

Du är mitt liv.

Nicest thing

Jag önskar att jag var speciell.
Speciell för dig.

Det känns som att jag är tillbaka på ruta ett igen, där jag var för 2 år sedan.
Lögner, svek och tårar.
Jag är snart 20år.
När ska jag lära mig, att den enda du kan lita på är dig själv?

http://open.spotify.com/track/4QgxfacsvZ7ImEXa7yDr1h

Vid det här laget borde jag vara stålkvinnan.
Jag har upplevt svek x1000.
Och nu känns det som att det är samma sak, all over again.

"Jag grät och vi kysstes
fast jag borde ha bett dig att gå
och jag ska aldrig mer säga sanningen
till nån som saknar förmåga att förstå"

Den där känslan.

Den där känslan av att känna sig helt misslyckad, att det inte finns någon sämre människa på jorden.
Den där känslan av att allting man gör blir fel.
Den där känslan, att det inte finns någon på den här jorden som älskar en.

Det gör för ont.

Hur länge ska jag orka stå ut med det?
Misslyckade Linda.
Linda som gör allting fel.
Linda som inte kan göra någonting rätt överhuvudtaget.

Det är så det ser ut.
Och kommer förmodligen alltid o göra.

Nu är det 2 år sedan jag skrev i den här bloggen.
Min ventilationsblogg. Där jag kan skriva vad jag vill, när jag vill.

Jag kryper in i ett skal när jag mår som sämst.
Då vill jag bara skriva i den här bloggen. Men med tanke på att jag inte längre är anonym, så finns det ingen chans att jag kan ventilera mina innersta tankar. Och jag AVSKYR det.

Hur vet man att man mår bra?
I have no fucking idea.

Jag har inte mått bra sen jag var 12 år. Och det är snart 8 år sedan.
Från att jag var 12 år, har jag flera självmordsförsök på nacken, jag har blivit våldtagen, jag har blivit mobbad, jag har gått igenom en 3 veckors lång rättegång, jag har fått tagit emot hot ifrån våldtäksmannens familj och vänner, jag har haft släkt som har svikit mig när jag har behövt de som mest.

Nu har jag min man, som jag varit tillsammans med i 1½ år. Jag älskar honom. Han är min värld. Tack för att du finns.

Mitt liv är i dagsläget helt ok. Det var såhär jag ville ha det från första början. Lugnt, stillsamt och tryggt.
Men med tanke på allting som har hänt, så kan jag inte slappna av. Jag höjer garden direkt när någonting inte passar mig.

Är det självförsvar?
Att jag aldrig någonsin igen tänker låta mig bli så nedvärderad och sårad?

Det går så långt att jag får separationsångest när min man åker till jobbet.
När någon verkligen älskar mig och visar hur mycket jag betyder, då förstör jag allt.
Jag förstör allting hela tiden.

Varför gör jag så mot mig själv? Det finns ingen logisk förklaring till det.

Jag släpper inte in människor på livet, det är jag för feg för.
Min man är den enda som fått komma mig inpå livet fullt ut.
Och när han väl gör det, då stryper jag honom med min kärlek.
Han blir kvävd, känner sig instängd och vill bara vara fri.

Det är nog sant, att man ska aldrig hålla en fågel för hårt, för då kvävs den.
Man ska heller aldrig släppa taget, för då flyger fågeln iväg.

Men släpper jag lite, då känner jag att jag har förlorat kontrollen över situationen, då viker jag mig.
Men kärlek är INGEN lek. Det är inte ett spel som man spelar med någon. Det är på fullaste allvar.

När ska jag lära mig? Jag är 20 år.

Sanningen är nog att jag kommer förstöra det här.


Välkommen till mitt liv.
Jag är lika fuck´d up som vanligt.